Hat och rasism får enligt min mening ett allt starkare grepp om Sverige. Vissa går ut öppet och står för att de är rasister; de är det oftast lätt att veta var man har och de är troligen inte så många. De verkar ofta vara medlemmar i organisationer med likasinnade som jag tror att våra myndigheter har ganska bra koll på. De ställer ändå ibland till med våldsamheter, så vi bör absolut oroa oss för dem. En del är klart militanta och kan när som helst ställa till med terrordåd. Om vi någonsin får reda på vem eller vilka som ligger bakom den senaste tidens mordbränder i tilltänkta flyktingboenden, så skulle det inte förvåna mig om det visar sig att någon sådan grupp är ansvarig.
Det som jag ändå tror är värre på lång sikt är den växande vardagsrasismen (ett dumt uttryck egentligen, rasism är rasism, men det är kanske ändå en poäng med benämningen, då den pekar på att det är rasism som man stöter på i sin vardag, bland människor man ofta känner). Uttryck som: jag är inte rasist, men..., följt av något nedsättande omdöme om andra människor med hänvisning till deras ursprung, tycker jag mig höra allt oftare. Som information för dem som uttrycker sig på detta sätt kan jag upplysa om att det är just det som är rasism: att klumpa ihop människor i grupper efter deras ursprung och ge dem alla gemensamma, oftast negativa, egenskaper.
Jag har hört det jag anser vara rasism från chefer, kollegor och vänner. Ibland har jag opponerat mig, men ofta har jag tigit och knutit näven i fickan för att slippa jobbiga diskussioner. Det tänker jag inte göra längre. Vi som inte accepterar rasism och främlingsfientlighet, måste säga ifrån när folk i vår närhet sprider hat och misstro om andra människor omkring sig. Det tror jag är nödvändigt om vi ska vända den oroande utvecklingen.